
I shop, therefore I am; så sammanfattade konstnären Barbara Kruger 1980-talet, som om Descarte´s tänkande subjekt hade ersatts av ett konsumerande dito, eller snarare objekt? Konsumtionskulturen, som utvecklades under senare hälften av 1800-talet, då uppkomsten av de stora varuhusen förändrade människors sätt att förhålla sig till varor, har sedan dess feminiserats. Kvinnors konsumtion antogs vara driven av sexuella krafter, och frigöra farliga passioner hos kvinnan; passioner som ansågs kunna hota en traditionell, patriarkal struktur. I dagens debatter är kopplingen mellan femininitet och konsumtion fortfarande självklar, och hotet inte helt avvärjt; i den så kallade väsk-debatten läste Karin Eder-Ekman Sisela Lindbloms De Skamlösa som en lysande skildring av att det mest åtrådda objektet för kvinnligt begär nu för tiden är en riktigt snygg handväska. När modechefen för Damernas Värld, Martina Bonnier, nyligen lät media kika in i hennes garderob fanns där Hermés, Gucci och Bottega Veneta för hundratusentals kronor, och moralpaniken från 2007 års debatt bröt ut på nytt. Idag är alltså dyra väskor en symbol för omoral och zeitgeist-känsliga fashionistas har bytt sina it-bags mot eko-påsar, men kritiken mot kvinnor som shoppar, vad de än shoppar, består. Inte minst mot de som bloggar om sina inköp; i nyligen utgivna Sexton svenska texter om mode skriver Salka Hallström Bornold att hon hoppas på bloggdöden, eftersom det finns ”[…] en smärre folkrörelse av tjejer som fyller hålrum i cyberspace med mängder av digiplåtade skittråkiga kläder […]”. De manliga motsvarigheterna är inte så många; och precis som Johan Wirfält konstaterar i DN (080414) så betonar de stil snarare än trend; mannen shoppar för evigheten medan kvinnliga köpvanor är ytliga och ombytliga. En av de första manliga bloggarna att romantisera konservativ stil var The Sartorialist, som från början bara fotograferade män, och gärna äldre, distingerade, italienska sådana, med egna skräddare på Savile Row. I bloggosfären verkar det alltså som om mannen står för tradition och kvinnan för utveckling; medan de manliga stilbloggarna är konservativa och homogena, visar kvinnliga bloggare prov på individualitet, vissa fungerar som något slags performativt identitets-projekt, andra står för drömmar och fantasier om lyx-shopping och vissa är helt enkelt belönade med the Pulitzer prize. Att skriva modejournalistik som kulturkritik gjorde att Robin Givhan på The Washington Post fick det prestigefyllda priset häromåret, så modebloggarna tycks inte vara början till slutet för seriös modejournalistik, som man vill hävda i Sexton svenska texter om mode. Bloggosfären pendlar onekligen mellan högt och lågt, men kritiken av densamma handlar inte om innehåll utan om en lång tradition av misogyn kritik mot feminiserad kultur. Att manliga bloggare betonar stil och tradition, och helst bär farfars gamla portfölj från Lundsberg, blir således ett sätt att positionera sig mot det feminina, och det som är mode; innovation, yta, förgänglighet och nyhet; med andra ord; det som kvinnliga bloggare personifierar.