Nice blog!

Hvis kuratoren er den nye stylisten, hva gjør dette Hanne? Hanne Mugaas bor og jobber som kurator i New York, hun har vært ved moma i tillegg til at hun kuraterer selvstendig, sammen med venninne Ida Ekblad eller kjæreste Cory Arcangel, og har med andre ord en seriøs karriere på gang. Fin jente, fine klær og fin jobb. Heldigvis for oss er hun også en dedikert internetter, og har akkurat publisert Hanne's fashion blog! Her legger hun ut fynd fra e-bay, ferdig kuratert, med pris og utløpsdato og det hele - et fantastisk utvalg fine ting, gullet blant alle piratkopierte Chanelvesker og de evinnelige Ralph Lauren piquetene. 

 Balenciagasko / Open Ceremonybukse

Fingerspitzgefühl

Løsnegler er kanskje et konsept med konnotasjoner litt utenfor sfæren god smak, intellektualisering og high fashion. Støpte akrylnegler med fransk manikyr går ikke til Pradakåpen, må vite. Om dette paradokset er grunnen til at Anna-Sara Dåviks neglesmykker i sølv og gull føles så geniale, ja rent ut selvsagte er vanskelig å si, men det er tross alt sjelden å se en debutant finne opp en ny måte å besmykke oss på. Satt på fingertuppene som en tynn ring fullendes med disse skinnende avstøpningene på et vis neglelakkens prosjekt. A S som i Anna-Sara er gravert på hver elegant formede negl, og smykket plassert på en ensom finger er like fint som på alle ti. Under Stockholms moteuke presenterte Dåvik smykkene og seg selv med en særegen, distinkt og sober estetikk, og viste en kolleksjon beskrevet av svensk motepresse som en av sesongens beste, kun som bakteppe for smykkene. 

Rett til kilden

HER kan du se fantastiske animerte editorials fra italienske Vogue til øyet blir stort og vått. Coverseriene fra hvert nummer presenteres på forførende multimedialt vis, sjeldent gjennomført til nettmagasin å være. Det burde være en inspirasjonskilde for mer enn trykkpressen, denne giganten. Futurisme fra Milano er selvsagt heller ingenting å spøke med, og Iselin Steiro, som uimotståelig cineastisk trailer-trash fra Agosto 2006 anbefales fra det rikholdige arkivet! Se det! 

Mode på blodigt allvar

Prada - svårt att förklara för fashionistas

Agnes af Geijerstam skrev nyligen på Rodeo om mode och humor (jag är tydligen inte den enda som har skrattat åt Burberry´s Warrior-väska) och påpekade vikten av att inse att man faktiskt både kan älska mode och skratta åt sig själv. Om Victoria Beckham skrattar åt parodin på hennes Marc Jacobs kampanj går det ju bara att spekulera om, men jag satsar ändå på att hon gör det; hon verkar trots allt ha en del självdistans. Just självdistans känns inte utmärkande för modechefen på Damernas Värld, Martina Bonnier, som är aktuell med boken Fashionista. Självhjälps-litteratur inom mode är inget nytt, redan på 1700-talet fanns en uppsjö med böcker som guidade den som var vilse i sin egen garderob. Det problemet verkar inte bekymra Martina Bonnier, för hon hänger sina plagg luftigt så att hon ser vad hon har (i sina åtta garderober). Det är bara ett av alla de ovärderliga råd som Bonnier ger sina fellow fashionistas, andra är att hitta en designer som liknar en själv, och att hålla koll på unga designers och modehusens signatur-plagg. De konkreta råden (tänk som en man! Satsa på basfärger! Klä dig efter din kroppsform!) varvas med listor över Martinas bästa köp och massor av bilder på henne själv i glamourösa klänningar eller vadandes vid vattenbrynet. Boken avslutas med kapitlet ”En snabb reflektion” där Martina har tittat på konstgjorda material i Pradas showroom och det är” så komplicerat att de själva har svårt att förklara”! Den gravallvarliga tonen , signifikant för Fashionista, blir i slutändan mest bara stor modehumor.

I shop, therefore I am; så sammanfattade konstnären Barbara Kruger 1980-talet, som om Descarte´s tänkande subjekt hade ersatts av ett konsumerande dito, eller snarare objekt? Konsumtionskulturen, som utvecklades under senare hälften av 1800-talet, då uppkomsten av de stora varuhusen förändrade människors sätt att förhålla sig till varor, har sedan dess feminiserats. Kvinnors konsumtion antogs vara driven av sexuella krafter, och frigöra farliga passioner hos kvinnan; passioner som ansågs kunna hota en traditionell, patriarkal struktur. I dagens debatter är kopplingen mellan femininitet och konsumtion fortfarande självklar, och hotet inte helt avvärjt; i den så kallade väsk-debatten läste Karin Eder-Ekman Sisela Lindbloms De Skamlösa som en lysande skildring av att det mest åtrådda objektet för kvinnligt begär nu för tiden är en riktigt snygg handväska. När modechefen för Damernas Värld, Martina Bonnier, nyligen lät media kika in i hennes garderob fanns där Hermés, Gucci och Bottega Veneta för hundratusentals kronor, och moralpaniken från 2007 års debatt bröt ut på nytt. Idag är alltså dyra väskor en symbol för omoral och zeitgeist-känsliga fashionistas har bytt sina it-bags mot eko-påsar, men kritiken mot kvinnor som shoppar, vad de än shoppar, består. Inte minst mot de som bloggar om sina inköp; i nyligen utgivna Sexton svenska texter om mode skriver Salka Hallström Bornold att hon hoppas på bloggdöden, eftersom det finns ”[…] en smärre folkrörelse av tjejer som fyller hålrum i cyberspace med mängder av digiplåtade skittråkiga kläder […]”. De manliga motsvarigheterna är inte så många; och precis som Johan Wirfält konstaterar i DN (080414) så betonar de stil snarare än trend; mannen shoppar för evigheten medan kvinnliga köpvanor är ytliga och ombytliga. En av de första manliga bloggarna att romantisera konservativ stil var The Sartorialist, som från början bara fotograferade män, och gärna äldre, distingerade, italienska sådana, med egna skräddare på Savile Row. I bloggosfären verkar det alltså som om mannen står för tradition och kvinnan för utveckling; medan de manliga stilbloggarna är konservativa och homogena, visar kvinnliga bloggare prov på individualitet, vissa fungerar som något slags performativt identitets-projekt, andra står för drömmar och fantasier om lyx-shopping och vissa är helt enkelt belönade med the Pulitzer prize. Att skriva modejournalistik som kulturkritik gjorde att Robin Givhan på The Washington Post fick det prestigefyllda priset häromåret, så modebloggarna tycks inte vara början till slutet för seriös modejournalistik, som man vill hävda i Sexton svenska texter om mode. Bloggosfären pendlar onekligen mellan högt och lågt, men kritiken av densamma handlar inte om innehåll utan om en lång tradition av misogyn kritik mot feminiserad kultur. Att manliga bloggare betonar stil och tradition, och helst bär farfars gamla portfölj från Lundsberg, blir således ett sätt att positionera sig mot det feminina, och det som är mode; innovation, yta, förgänglighet och nyhet; med andra ord; det som kvinnliga bloggare personifierar.

Vårtecken

Säkraste vårtecknet? Glöm sommartid, tussilago och nyöppnade uteserveringar; i modevärlden markeras vårens ankomst med hjälp av höstens former, färger och material. Att det blir varmare varje dag är alltså inte ett lika tydligt tecken för att våren är på gång som att redan nu ha koll på vilka som kommer vara de mest tongivande (och kopierade) kollektionerna hösten 2008. Ska man tro redaktörerna på style.com, och det brukar man kunna göra, så innehåller listan över höstens bästa kollektioner bland annat Givenchy, som imponerar med spanska influenser och fantastiska spetsklänningar. Den excentriske mannen med blått hår, Marc Jacobs, tycks utgöra modevärldens mesta hat/kärlek objekt just nu. För att komma undan med att låta mode-eliten vänta i timmar på att visningen ska börja och sen sträcka ut tungan åt viktiga redaktörer; tja, då måste man onekligen leverera också. Och på style.com verkar man längta efter att möta hösten i pastelliga 80-tals kappor, för med på listan är han i alla fall. Det intressanta med Marc Jacobs just nu är kanske inte så mycket kläderna dock, utan sättet som han ifrågasätter sin egen och varumärkets identitet. Många la nog undan sina Marc Jacobs väskor och ställde ballerina-skorna längst in i garderoben när det blev klart att Victoria Beckham skulle bli nya ansiktet utåt. Nu är hon ersatt av M.I.A, en person som inte alls förvånar i MJ sammanhang, men själv tycker jag av VB-kampanjen var roligare och mer ironiskt än något annat MJ gjort på länge. En mycket mer arty attityd står Rodarte för, vars plats på listan inte direkt förvånar. Men hur fina är inte deras romantiska klänningar egentligen? På Rodarte lyckas man dessutom med den gamla slitna klyschan att blanda skirt med punkigare attribut, som sönderslitna strumpbyxor. Och apropå punk; favoriten Alexander Mc Queen finns såklart också med, med en kollektion där Diors gamla trasa, New Look, möter orientalism (och lite rutor såklart). Så, släpp mode-folket loss, det är vår!

Velvet